Barn som är hemmasittare, kämpar varje dag!

Helena Fröstadius skrev ett inlägg på sin facebooksida om sin kamp för att hennes son ska orka gå till skolan, som har gillats, delats och kommenterats hundratals gånger. Läs hennes gripande berättelse.

Publicerad 13 februari 2020

När jag väntar på att få köra in i rondellen vid Hallonbergen så passerar en buss, 504an. I bussen sitter massor av förväntansfulla barn. Jag ser hur de pratar och ler. En flicka har en röd mössa med stor tofs. I knäet en ryggsäck. Kanske ska de på utflykt. Det hugger till i magen. Bredvid mig sitter sonen. Han är helt tyst. Sammanbiten. Blek. Han stirrar ut genom bilens skitiga fönster med tom blick. Vi är på väg till skolan. Klockan är 11.28. Men vi är på väg.

Igår kväll sa han: Det är 53 % chans att jag går imorgon. Super, sa jag, bättre än 49! Mamma, varför säger du 49, du menar väl 47. Det spelar ingen roll, säger jag tillbaka. Men mamma, om det är 3% mer måste det ju vara 3 % mindre. Såklart. Tänkte inte på det.

Morgonen börjar bra. Han kommer upp vid åttatiden. Jag lyssnar in. Med vilka steg går han. Hur andas han. Ska jag säga något? Ska jag vara hurtig? Idag är det skola vännen! Eller ska jag vara lite sträng. Du vet att det är skola idag! Eller ska jag vara tyst. Jag vet inte. Jag vet aldrig. Men jag vet att om jag säger fel ord med fel röst vid fel tillfälle då exploderar han. Jag är tyst.

Hurra han äter frukost. Hoppet tänds inom mig. Tjoho, kanske är det idag det vänder!?!

Nej, han går och lägger sig i soffan. Under täcket. Huvudet också. Jag fattar. Det är inte idag det vänder. Idag är inte heller en dag jag ska få jobba, eller läsa en bok, eller städa, eller gå och handla. Idag blir en dag i kamp. Andas Helena andas. Plocka fram den där extra energin. Den som egentligen är slut för länge sedan. Plocka fram lugnet. Du måste vara lugnet. I stormen.

Jag låter honom vara tills dottern lämnat hemmet. Sen börjar jag. Hur mår du idag? Inget svar. Vad känns värst? Inget svar. Orkar du titta på mig? Inget svar. Jag vet att han inte vill att jag ska krama honom eller klappa honom. Men jag kan inte låta bli. Han skriker. Gå!

Andas Helena andas. Jag låter honom vara i fred.

Efter ett tag ropar han: hämta Milo. Jag säger: Vännen, Milo sover. Vi går till honom istället. Vi tar täcket och kudden och lägger oss på golvet bredvid Milo, valpen. Precis innanför ytterdörren. På dörrmattan. I gruset. Där ligger vi. Och vi börjar prata. Inte om skolan. Om hundar. Om hockey. Först när jag känner att han är lugn kan jag nämna ordet skola. Innan jag gör det så har jag noga tänkt igenom vad jag ska säga. Orkar jag hålla mitt ord. Japp, idag orkar jag. Du, vännen, det ÄR skola idag. Vi åker dit. Du behöver bara vara där i en minut. Nu gör vi det! Tillsammans!

Denna ständiga balansgång för oss npf-föräldrar. Krav kontra anpassning. Pusha eller backa. Men alltid alltid alltid stötta!

Jag väntar på reaktionen. Han är tyst. Inget utbrott. Han svarar till slut sammanbitet: Ok, men jag går inte in. Vi enas om att jag ska fråga mentorn om hon kan komma ner till bilen och hälsa på Milo. Det kan hon!

Jag smsar flera gånger med både mentor och resurs. Jag säger att vi måste ta det i myrsteg. Det är enda sättet. Resursen svarar: Helena, myrsteg är också steg!

Dessa ord räddar min dag.

På eftermiddagen öppnas ytterdörren. Har han varit i skolan idag? Det är det första dottern frågar varje dag när hon kommer hem. Varje dag!

Han springer ut ur sitt rum. Ropar stolt. Jag var i skolan idag. Jag ser lättnaden i hennes ögon.

Dessa barn, sk hemmasittare (bara ordet!!!), kämpar varje dag! Även om de lyckas ta sig till skolan några dagar, kanske några veckor så kan man aldrig som förälder slappna av. Man vet. När som helst. Händer. Det. Igen. De blir hemma. De orkar inte. För det är så svårt.

Jag är inte politiskt intresserad. Kommer aldrig att bli. Men någonstans har det blivit fel. Att barn slås ut ur det svenska skolsystemet och därmed hamnar i utanförskap. Fina barn. Kloka barn. Galet smarta barn. Det kan inte vara rätt. Det ÄR inte rätt. Det tas upp ibland i media, och ibland hör man en och annan politiker prata om det. Men det räcker inte!

Jag vet att jag har talets gåva. Och någongång ska jag använda det på något sätt som gör skillnad. Den dag jag orkar. Den dagen ska jag inte vara tyst längre. Jag ska tala för alla barn. För alla barn som hamnar utanför. För alla barn som inte talar själva. Jag ska tala för alla familjer som långsamt långsamt smulas sönder. För det finns ingen hjälp att få.

För alla dessa ska jag tala. Men det blir en annan dag. En dag när jag orkar.

Föregående Nästa