Genom sina egna erfarenheter som placerad hjälper Rebecca andra

Rebecca Svensson har haft en svår uppväxt och bott i fler än tio olika familjehem. Idag är hon socionom och försöker att använda sina egna erfarenheter för att hjälpa andra.

Publicerad 12 januari 2022
Rebecca Svensson har varit placerad under en stor del av sin uppväxt. Idag är hon socionom och jobbar som enhetschef för barn och familj i Åstorps kommun. Hon föreläser även om sin uppväxt.

När Rebecca Svensson var tre år placerades hon första gången i familjehem och innan sex års ålder hade hon flyttat tio gånger. Under större delen av uppväxten var hon placerad på grund av sin biologiska mammas missbruk. Trots att hon än idag uttrycker att hon hatade socialtjänsten under uppväxten – valde hon i vuxen ålder att utbilda sig till socionom och börja jobba med utredningar av barn och ungdomar.

– Jag fann mitt kall i livet. Det var inte jobbigt alls, utan i stället ett sätt för mig att kunna hjälpa barn och ungdomar på ett sätt som jag själv aldrig blev hjälpt, berättar Rebecca Svensson.

Kände inte igen sig i dokumentationen
Som 18-åring begärde hon ut all dokumentation om sig själv från socialtjänsten. Den bild som målades upp i dokumentationen överensstämde inte alls med Rebeccas egna upplevelser och hon kände sig både arg och sviken.

– För det första så fanns det ingenting om mina positiva sidor eller det som hade gått bra i familjehemmen utan bara om hur jag varit bråkig och när det inte hade fungerat. För mig är det jätteviktigt att barnen får med sig en bra och rättvis dokumentation den dagen de väljer att ta del av den, berättar Rebecca.

Hon upplever också att det helt saknades ett barnperspektiv i dokumentationen och att hon själv inte hade fått komma till tals. En så enkel sak som att stava barnets namn rätt kan betyda mycket likaså valet av ord i dokumentationen. Detta är något som Rebecca jobbar hårt med att förändra som socionom; enhetschef för barn och familj i Åstorps kommun och föreläsare.

Som femåring bodde Rebecca Svensson i ett jourhem hos Inger Örnborg.

Rebecca understryker vikten av att våga fråga om våld. Trots att hon bevittnat sin mamma bli både misshandlad och våldtagen fick hon aldrig någonsin frågan om våld i hemmet av socialtjänsten. När hon tio år senare, som socionomstuderande, återigen läste dokumentationen kunde hon förstå på ett bättre sätt vissa delar av den men tycker att det är viktigt att fråga sig som socialsekreterare vem man skriver för och alltid ha barnet som utgångspunkt.

– Dessutom bör man tänka på att kommunicera dokumentationen till barnet. När jag växte upp hade vi ”soc” hemma flera gånger men jag fick aldrig reda på vad de hade kommit fram till eller hur de hade upplevt situationen, fortsätter hon.

– Man behöver våga tänka utanför det vanliga som socialsekreterare om man jobbar med barn och unga, tillägger hon.

Föreläser för att hjälpa andra
Rebecca har alltid vetat att hon velat jobba med människor, men det var långt ifrån självklart att det skulle bli som socionom och än mindre hade hon tänkt sig att jobba med barn och ungdomar.

– Jag började min utbildning när jag var 26 år och hade då hunnit jobba med mig själv och mina upplevelser så pass mycket att jag var redo. Jag föreläser en del i dag om mina erfarenheter, men det är inte som en slags terapi - det är jag klar med - utan för att hjälpa andra, förklarar Rebecca.

Rebecca tillsammans med sin biologiska mamma. Mamman hade missbruksproblem som ledde till att Rebecca var placerad under stor del av uppväxten. 

Hon har en unik förståelse för de placerade barnen och ungdomarna som den som aldrig själv varit placerad kan ha svårt att ta till sig och den bilden försöker hon att förmedla både till socialtjänst och till familjehem genom föreläsningar.

– När man varit i tio olika hem har man också upplevt tio olika rutiner för att äta kvällsmat, tio olika läggningsrutiner, tio olika tandborstningsrutiner… Jag tycker det är viktigt att fråga barnet ”hur brukar du göra?” och inte bara ta förgivet att barnen direkt ska anpassa sig till det nya familjehemmets rutiner och regler direkt, säger hon.

– När man för tionde gången ska anpassa sig till en ny rutin kan man känna att man inte orkar. Då kan det kännas lättare om familjehemmet går igenom och berättar om sina vardagsrutiner men även frågar barnet och är beredda att göra egna anpassningar. Som familjehem är det också viktigt att förstå hur ett anknytningsskadat barn fungerar och att komma ihåg att barnet tagits ur i sin vardag en eller flera gånger och vad det gör med barnet.

Vill bli familjehem
Rebecca och hennes man har ambitionen att en dag själva bli familjehem.
– Just nu ligger allt vårt fokus på vår snart tvååriga dotter men när hon har blivit större är det absolut något som vi vill göra, säger Rebecca.

– Att vara fosterbarn är inte något som går över för att man fyllt 18 eller skaffat egen lägenhet eller barn. Varje ny fas i livet väcker nya minnen, möjligheter och utmaningar. Det är ett livslångt projekt av känsloreglering och bearbetande, säger hon.

– Jag är tacksam över att jag har haft människor omkring mig som har kunnat stötta mig och att jag själv vågat och orkat ta tag i min historia och komma ut hel på andra sidan, tillägger hon.

Föregående Nästa