Så många barn till missbrukande vuxna får stödinsatser

Drygt 2 600 barn uppskattas ha tagit del av något stöd som kommunerna erbjuder till barn som växer upp med en förälder som dricker för mycket. Behovet är dock mycket större än så och många får inte kännedom att stödet finns.

Publicerad 20 maj 2022
Fortfarande är det bara en bråkdel av alla barn och ungdomar som växer upp med en alkoholmissbrukande förälder som får stöd.

Varje år kartlägger Junis hur stödet till barn och unga som växer upp med en vuxen i sin närhet som dricker för mycket ser ut. Årets rapport visar att en övervägande majoritet av kommunerna, 93 procent, uppger att de hänvisat till någon form av stödverksamhet. Tretton kommuner uppger att de inte hänvisat till någon form av stödverksamhet, vilket är något fler än förra året. 153 kommuner uppgav att stödsamtal varit en av de tre vanligaste stödformerna under 2021, följt av familjeinsatser (147 kommuner). Därefter återfinns stödgrupper (109) och kontaktfamilj/person (54).

Väldigt många barn påverkas av att växa upp i en familj där någon dricker för mycket. Enligt forskning från 2021 är det så mycket som drygt 13 procent av landets 15–16- åringar som har en förälder som dricker för mycket. Siffran är framtagen genom att barnen fick svara på sex frågor om hur de upplever sin förälders drickande – ett så kallat CAST-6 test. Frågorna handlar till exempel om ifall barnen önskat att deras förälder skulle sluta dricka, om de någonsin velat hälla ut förälderns alkohol eller om de bett sin förälder att sluta dricka. Barn som svarade ja på minst tre av sex frågor räknas som barn till föräldrar som dricker för mycket.

Socialtjänst och skola vanligaste kontaktväg
De allra flesta kommuner får kontakt med barnen genom socialtjänstens verksamhet för barn och genom skolan. Det är också vanligt att kommunerna får kontakt med barnen genom socialtjänstens verksamhet för vuxna och att enskilda vuxna söker stöd för barnen. Övriga kontaktvägar i fallande ordning är polisen, regionens verksamheter, förskolan, genom att barnen själva söker stöd, sociala medier, fritidshem och föreningar.

En handfull kommuner uppger att de börjat arbeta med olika typer av familjeorienterade metoder. Bland dessa kommuner är det vanligaste svaret att man börjat arbeta med metoden Childrens Program, vilket fyra kommuner uppger att de gjort. Några kommuner skriver att behovet av stöd ökat och att det finns ett ökat intresse för kommunens stödverksamheter.

”Oavsett vilken stödform som barnen har erbjudits och valt att delta i kan vi slå fast att det bara är en bråkdel av alla som växer upp i familjer med missbruk som nås av stöd. Tröskeln till att hitta och få stöd behöver därför bli betydligt lägre än vad den är idag”, skriver Junis i rapporten.

Junis lyfter särskilt fram några saker som man anser behöver utvecklas:

  • Stödverksamheterna måste nå fler! Endast en bråkdel av barn i familjer med missbruk får delta i stödverksamhet. Här kan ökad samverkan vara en nyckel för att nå fler barn än de som redan är ”kända” av socialtjänsten.

  • Låt barn vara delaktiga. Enligt barnkonventionen ska vuxna alltid ta reda på och ta hänsyn till vad som är barnets bästa. Genom att låta barn komma till tals kan stödinsatser bättre stämma överens med barns behov. Barn är sinsemellan olika och kan föredra olika typer av stödverksamhet, och därför bör kommuner erbjuda både till exempel stödgrupper och individuella stödformer.

  • Att klara skolan är en viktig skyddsfaktor. Skolan behöver vara en trygg miljö med goda strukturer för att följa upp och hjälpa alla barn att nå inlärningsmålen. Skolan är en viktig arena för att upptäcka barn som har en utsatt hemsituation och hänvisa till olika former av stödverksamhet. Samverkan mellan skola, elevhälsa och socialtjänst behöver utvecklas.

  • Yrkesgrupper som möter barn och unga behöver ha grundläggande kunskaper om barn i missbruksmiljö. Detta för att känna sig trygga med att möta barnens behov, men också för att bli bättre på att upptäcka och göra orosanmälningar om man känner sig orolig över att ett barn far illa. Centrala yrkesgrupper som arbetar med barn är till exempel lärare, förskollärare och socionomer.

  • Det finns ett fortsatt behov av forskningsbaserad kunskap om stödverksamhet och utvärdering av olika insatsers effekt. Exempelvis är det fortsatt viktigt att följa vilka effekter ett familjeorienterat arbetssätt har.

  • Kommuner och regioner kan lära sig mycket av att utbyta erfarenheter och inspireras av varandra. För att verksamhet ska kunna utvecklas behöver medarbetare också ges möjlighet till erfarenhetsutbyte och att ta del av ny forskning.

Resultatet från Junis enkät visar tydligt att det finns mycket kvar att göra. Endast en bråkdel av barn i familjer med missbruk får stöd, trots att familjens missbruk kan påverka flera aspekter av barnets hälsa och välmående negativt. Behovet av samverkan är fortsatt stort, exempelvis samverkan mellan skola/förskola och socialtjänst, mellan region och kommuner, samt samverkan mellan olika mindre kommuner för att kunna erbjuda stödgrupper. Junis ser positivt på det utvecklingsarbete som sker i landet, och välkomnar det arbete som skett med extra informationsinsatser, e-tjänster och chattar när stödverksamhet tvingats stänga under pandemin.

”Vi förutsätter att lärdomarna från pandemitiden kan följa med även i framtiden, så att stödet för barn i familjer med missbruk får lägre trösklar och blir mer lättillgängligt. År 2022 bör bli året då fler kommuner satsar på att nå ut brett med information om sin stödverksamhet. Vi får heller aldrig glömma att det är missbruket hos den vuxne som får konsekvenser för barn. Här krävs åtgärder som minskar vuxnas drickande och narkotikaanvändning – för barnens skull”, avslutar Junis rapporten.

Läs hela rapporten här.

Föregående Nästa